Pandemier och litteratur

Coronakrisen har haft en djup påverkan på våra liv och vår syn på det. Olga Tokarczuk är en av de författare som reflekterat över detta.

Tokarczuk menar att coronaviruset skakar föreställningen att vi är skapelsens herrar och har kontroll över världen. Hon undrar om pandemin har tvingat oss till en långsammare och mer naturlig rytm i livet, men oroas av hur den kan bidra till misstänksamhet mot främlingar och ökad ojämlikhet mellan människor.

Viruset fick oss att bli medvetna om att oavsett hur svaga eller försvarslösa vi känner oss, finns det människor runt omkring oss som är ännu svagare och behöver hjälp. Det påminde oss om hur ömtåliga våra gamla föräldrar och morföräldrar är och hur mycket de förtjänar vår omsorg.

Läs hela hennes text publicerad i Dagens Nyheter.

Orhan Pamuk tilldelades Nobelpriset i litteratur 2006. Han har i flera år arbetat på en roman om en böldpestepidemi som drabbade framför allt Asien 1901. Under coronakrisen har han reflekterat över likheter mellan den pågående pandemin och epidemier tidigare i historien. I Svenska Dagbladet skriver han:

Finns det några likheter mellan den nuvarande coronaviruspandemin och utbrott av kolera och pest i historien? Det finns ett överflöd av likheter. Genom mänsklighetens och litteraturens historia är inte bara bakterier och virus gemensamma nämnare, utan dessutom har våra spontana reaktioner ständigt varit desamma.

T.S. Eliots diktverk The Waste Land (Det öde landet) från 1922 fångar den pessimistiska stämningen efter det förödande första världskriget och den dödsbringande spanska sjukan. Både Eliot och hans hustru hade själva drabbats av spanska sjukan i december 1918. Eliot skrev verket under sin återhämtning från sjukdomen. Bilden av Eliot är tagen 1923. Han  tilldelades Nobelpriset i litteratur 1948. Här följer ett utdrag ur The Waste Land:

Vad kan slå rot, och vilka grenar växer
ur grus och bråte? Du människobarn,
vad vill du svara eller gissa – allt du känner
är bilder, splittrade under solens tyngd,
där döda träd ej skänker någon skugga, syrsan ingen lättnad
och torra stenen inget sorl av vatten. Blott här,
här finns det skugga under den röda klippan,
(kom hit i skuggan av den röda klippan),
så skall jag visa dig något annat
än skuggan, som kliver bakom dig om morgonen,
och skuggan. som växer för att möta dig om kvällen;
jag skall visa dig ångest i en handfull stoft

Två andra litteraturpristagare är Albert Camus och Jose Saramago. Albert Camus La Peste (Pesten) från 1957 skildrar livet under en pestepidemi i den algeriska staden Oran. Boken använder epidemin för att resa frågor om människans öde och villkor. Som utgångspunkt och källmaterial använde Camus en koleraepidemi som drabbade Oran 1899. Han förlade dock handlingen till 1940-talet. I boken skildras olika människors perspektiv och sätt att handla i den krisartade situationen. Boken har också tolkats symboliskt med pestepidemin som en symbol för den nazistiska ideologin.

Jose Saramagos roman Ensaio sobre a Cegueira (Blindheten) från 1995 skildrar hur en oförklarlig epidemi av blindhet bryter ut i en stad och hur samhället bryts ned. Hos Saramago blir smittan en liknelse för hur ignorans, rädsla och egoism kan sprida sig som en löpeld i ett samhälle. Romanen är en allegori som lånar tankar från Platons berömda grottliknelse om skillnaden mellan sinnevärlden och idévärlden. Vad är det vi kan uppleva med våra sinnen och vad är idéerna som bär upp ett samhälle? Bokens olika karaktärer drabbas på olika sätt av smittan, inte alla blir blinda. Frågan är vilket som är värst; att förlora sin syn eller att vara den ende seende i en civilisation där all moral plötsligt blivit relativ i takt med att blindheten sprider sig.

Albert Camus tilldelades Nobelpriset i litteratur 1957 och Jose Saramago tilldelades Nobelpriset i litteratur 1998.